Jeanspanik

Att köpa jeans är, har alltid varit och kommer alltid att vara: ångest. Som att köpa bikini. Fast för benen.
Man står där och vrider och vänder och bestämmer sig gång på gång för att aldrig nånsin använda jeans igen. Överhuvudtaget. Samtidigt som säljaren ler och berömmer och kommer med fler och fler förslag...

Jag börjar alltid med att bestämma färg. Det är den enkla biten. Sen funderar jag en kort stund på modell tills jag säger: "Jag vill ha en modell som får rumpan att se plattare ut och benen att bli långa". Redan där är man förlorad för svaret man får är: "Ja, men då vet jag vad du ska ha för modell". Man börjar alltså tro att det kan hända. Att den modellen finns, och att den kommer att passa... Och man kan bara bli besviken.

Så provar man 13 par. I ett litet litet rum med kirurgljus. Det trycker alltid nånstans och färgerna är alltid väldigt oklara. Som när man luktat på för många parfymer. Till slut vet man inte vad nånting luktar. Och säljaren bara fortsätter: "Men du har helt rätt kropp för den där modellen, dom sitter så bra på dig". Eller när dom ser att man börjar tappa hoppet och är på väg därifrån med oöppnad plånbok: "Du är som gjord för jeans, du är snygg i nästa alla modeller!". Mm, varför känner inte jag samma sak?

Sen lämnar man butiken utan jeans. Och utan hopp. Inte mest för att det gick så otroligt dåligt, utan för att man vet att man kommer att behöva göra hela proceduren igen. Och igen... För man kan ju faktiskt inte leva livet utan... jeans.

Puss